Hemma vart är det någonstans

Hemma, vart är det någonstans egentligen… Vet inte vart jag egentligen hör hemma, vet att det låter väldigt märkligt. Men jag kan liksom inte rå för det. Är visserligen nästintill född i Sverige men har ett annat biologiskt ursprung. Har dock blivit uppfostrad och bott i Sverige i nästan hela mitt liv, mitt modersmål är och förblir svenska. Men mitt utseende sticker fortfarande ut, det är jag smärtsamt medveten om. Känner mig som en svensk större delen av dagen, jag tänker som en svensk har liknande värderingar och åsikter. Men jag blir fortfarande behandlad som en icke svensk, invandrare, asiat eller…. som någon som, ja ni kan nog gissa.

På grund av detta måste jag motvilligt erkänna att jag inte känner mig som hemma eller är bekväm eftersom att jag fortfarande upplever det som om jag varken kan bli accepterad eller respekterad för den jag är.

Om världen vore annorlunda så skulle jag inte tveka över att bosätta mig i Korea permanent och kanske för all framtid. Men inte ens i det land som en gång skapade mig, kan jag bli accepterad för den jag faktiskt är. I Korea anses jag inte vara etnisk korean och i Sverige anses jag vara invandrare.

Kanske jag skulle trivas bättre i Sverige om det inte varit för den regelbundna vardagsrasismen och så klart även gula febern. Jag tror men jag vet inte säkert med stor säkerhet att killar som blir adopterade från Asien t ex Kina eller Korea. I viss mån är förskonade mot delar av det jag dagligen måste uppleva eftersom att jag råkar vara född till kvinna i ett asiatiskt land.

Allt var så mycket lättare när jag var yngre eller i alla fall barn, allting som numer gör främlingar osäkra och förvirrade var så självklart på den tiden. Jag var ju förstås mest med mina adoptivföräldrar vilket ju kan ha bidragit till att det var något som inte behövde förklaras.

När kommer jag att få uppleva den känslan av fullkomlig acceptans på mina villkor utan några förbehåll? Kommer jag någonsin att få hitta hem ? Är detta en kamp utan slut, som i bästa eller värsta fall inte slutar förrän den dagen jag tagit min sista suck…

Och nej, jag är ledsen men jag hade mycket hellre stannat kvar i det land där jag en gång såg dagens ljus även om jag förmodligen inte blivit uppfostrad av mina biologiska föräldrar tillsammans med mina biologiska syskon. Det hade varit det allra bästa, som det är nu så känns det som en bottenlös ocean som skiljer oss åt både bokstavligt och bildligt talat. Faktum är att jag saknar den där känslan av att delaktighet och gemenskap som man delar med sina föräldrar och syskon i viss mån.

Mina adoptivföräldrar är de bästa och enda föräldrarna jag har, jag skulle inte vilja byta ut de på något sätt. De har älskat mig precis som ett eget barn, det har gett mig allt jag någonsin behövt och lite till. Att få biologiska barn på det gamla hederliga sättet det är något som helhjärtat kan ställa upp på. Adoption å andra sidan , det är allt annat än naturligt små barn som skiljs från den enda och största tryggheten de någonsin haft för att istället bli en del av kapitalismen.

Fast okej, jag är medveten om att det förekommer fall där adoption borde kunna ses som det bästa alternativet för barnet i fråga. Nej, nu ska jag försöka tänka positivt fast det blir nog inte lätt.

♥쟈금은 안녕♥

Advertisements
This entry was posted in Jaesun thinks and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s